Ofta ser jag kommentarer från personer som lyfter mäns våld mot kvinnor som ett genomgripande samhällsproblem. Men är detta problem verkligen lika omfattande som vissa individer vill påstå?
I diskussioner gällande feminism tenderar ofta ”mäns våld mot kvinnor” lyftas som argument för att män och kvinnor fortfarande lever under ojämlika förhållanden, och att feminismen fortfarande är nödvändig.
Men en undersökning från Lunds universitet, från år 2024, hävdar att ”personer som identifierar sig inom HBTQ+ faller offer för våld i nära relationer i lika eller högre grad än personer som lever i heterosexuella relationer” som är relationer som inte innefattas av patriarkatet. I samkönade relationer saknas maktrelationen, vilken feminister vill påstå, uppstår emellan kvinnor och män i deras romantiska relationer.
Ofta hör jag personer argumentera för att även sådana relationer också omfattas av patriarkatet. I avseendet att samkönade relationerna tvingas upprätthålla heteronormativa ramverk, som värderar maskunilitet högre än feminitet, och upprätta en struktur i relationen med en maskulin part och en feminin part, där den maskulina parten är den dominanta parten.
Påståendet bygger på antagandet att samkönade relationer i praktiken återskapar en “man–kvinna-struktur” med en maskulin och en feminin part där den maskulina är dominant. Problemet är att det inte finns något stabilt empiriskt stöd för att detta är ett generellt mönster.
Forskning inom sociologi och genusvetenskap pekar snarare på att rollfördelning i samkönade relationer ofta är mer flexibel och situationsberoende. I många fall saknas helt en tydlig uppdelning i “maskulin” och “feminin”, och när sådana uttryck finns handlar de oftare om stil eller identitet än om maktordning.
En annan invändning är att argumentet riskerar att bli cirkulärt:
om man tolkar varje form av dominans som “maskulin” och varje form av underordning som “feminin”, så kommer man per definition alltid hitta patriarkala mönster – oavsett hur relationen faktiskt ser ut. Då blir teorin svår att pröva, eftersom alla möjliga utfall passar in i den.
Det finns också en viktig distinktion mellan normer i samhället och hur människor faktiskt lever sina relationer. Att heteronormativa ideal existerar betyder inte automatiskt att individer internaliserar eller reproducerar dem i sin privata relation. Samkönade par har i många fall större utrymme att aktivt forma sina egna roller just eftersom de inte passar in i standardmallen från början.
Vidare kan man ifrågasätta kopplingen mellan maskulinitet och dominans. Att anta att “maskulin = dominant” är i sig ett förenklat antagande som inte alltid håller, varken i heterosexuella eller samkönade relationer. Makt i relationer påverkas av många faktorer – personlighet, ekonomi, emotionella mönster – inte bara könsuttryck.
Lämna en kommentar