Jag ser ofta konservativa skribenter försvara kärnfamiljen med utgångspunkt i att familjen utgör samhällets minsta beståndsdel. Lika ofta läser jag debattinlägg av liberalt sinnade individer som påstår att individen utgör samhällets fundamentala grund. Men, i föreliggande text vill jag argumentera för att kollektivet utgör samhällets fundament.
Till en början måste sägas att jag inte är socialist, och inte heller socialliberal, som läsaren lätt kan låtas luras av textens tes. Jag skulle beskriva mig som kulturkonservativ, en ideologi med ett brett spektrum av samhällsfilosofi och ekonomisk filosofi. Den gemensamma nämnaren för kulturkonservativa ideologer är att man betonar traditioner, humanistiska grundvärden och objektiva estetiska ideal, där vissa konstnärliga och litterära verk anses ha ett mer bestående värde än andra. Med utgångspunkt i dessa övertygelser har jag en teori om vad som utgör den minsta beståndsdelen i samhället, och det är varken familjen eller individen.
Men jag vill börja med att undersöka liberalismens idé. Liberala ideologer tror att individen är den minsta delen av samhället. En individ kan emellertid inte utgöra ett samhälle. När en enskild individ skapar ett hem åt sig själv har inget samhälle uppstått. Ett sådant samhälle hade endast varit anarkiskt. Således existerar inte ett samhälle vid den punkten där individen är ensam, och individen kan inte utgöra samhällets minsta beståndsdel eftersom samhället inte börjar med individen. Men här hade någon kunnat invända, med att individen fortfarande är den minsta komponenten av samhället, på samma vis som en atom är kroppens minsta komponent, men inte är tillräcklig för att utgöra hela kroppen. Dock visar sig alla sådana resonemang vara logiskt osammanhängande vid närmare examination. För att påbörja denna undersökning måste vi först ställa oss frågan när ett samhälle upphör att vara ett samhälle? Om vi utgår från att ett samhälle är ett större kollektiv av individer som alla enas kring ett gemensamt intresse för överlevnad kan vi inte säga att samhället kvarstår när den enskilde individen står ensam. Samhället försvinner långt innan ett sådant tillfälle. Min position är att ett samhälle upphör att existera stunden när antalet medlemmar i en grupp minskar till tre individer. Detta ställningstagande kan upplevas som perkuliärt specifikt, men ställningstagandet har en logisk grund. Först och främst, så överrenstämmer antalet och resonemanget med vår intuition och vad vi intuitivt kallar ett samhälle. Ingen hade sagt att två individer, som är bosatta bredvid varandra, utgör ett samhälle. hade sagt att tre individer är ett samhälle, trots deras interna gruppsamarbete. Men, vid stunden när en grupp når fyra personer, och personerna har ett fungerande samarbete, mellan varandra, för att uppfylla ett gemensamt intresse, är vi mer benägna att säga att personer utgör ett mindre samhälle, men ett samhälle oavsett. För det andra, är det jämna antalet som fyra personer utgör perfekt för en fungerande, men mindre, arbetsfördelning, i vilken personerna kan samarbeta. Nu när vi laggt ut positionens logiska grund måste vi bemöta påståendet att individen utgör samhällets minsta beståndsdel. Om samhället slutar existera, när antalet individer, i en grupp människor minskar till tre individer, är inte någon av de enskilda individerna samhällets minsta beståndsdel, eftersom ingen av de tre individerna kan utgöra samhället.
Om vi nu vänder undersökningens uppmärksamhet, mot den konservativa tesen, att familjen utgör den minsta beståndsdelen i samhället, så märker vi hur ett likartat problem uppstår. Vid bildandet av en familjekonstillation bildas antingen ett par eller mindre kollektiv beroende på när barn tillkommer till familjen. Men, en familj med fyra medlemmar, eller fler medlemmar, är inte ett samhälle. En familj samarbetar endast inom deras egna familj, och har historiskt endast samarbetat inom den egna familjen. Med anledning av detta kan inte en enskild familj utgöra ett samhälle. Familjen kan således inte vara den minsta beståndsdelen i samhället, med anledning av samma logik som påvisar att individen inte kan utgöra den minsta beståndsdelen i samhället. Vi kan alltså analysera familjen på samma vis som enskilda individer, fler än tre familjer krävs för att utgöra ett samhälle eller ytterligare tre enskilda individer.
I denna korta text har jag nu försökt visat att den minsta beståndsdelen i samhället inte är den enskilde individen, som liberaler vill tro, och inte heller familjen, som konservativa vill tro, men snarare ett mindre kollektiv bestående, av antingen mer än tre familjer eller individer.
Lämna en kommentar