Liberala tänkare påstår att samhället ytterst består av enskilda individer. Detta perspektiv är emellertid orealistiskt och naivt.
”Ingen man är en ö” är ett känt citat av den engelske poeten John Donne. Citatet används ofta idag för att illustrera betydelsen av sociala relationer och familjeband. Att det överlevt i över tre hundra år är inget konstigt. Det är ju ganska självklart att individen är beroende av sin omgivning. Inte för liberaler dock.
Svenska liberaler tror att samhället kan brytas ner till enskilda individer som inte påverkas av någonting mer än deras egna val som drivs av deras rationella förmåga. Enskilda individer ska också vara fullt rationella enligt denna ideologi. Men all empiri talar emot synen på människan som rationell.
Ett oräkneligt stort antal studier har visat att människan är känslostyrd. Som ett exempel visar undersökningen ”Descartes misstag” av Antonio Damasio att personer med skador i den ventromediala prefrontalkortexen (en del av hjärnan som kopplar samman känslor med beslutsfattande) är totalt oförmögna att fatta simpla beslut, trots att de bibehåller sin IQ, minne och logiska tänkande.
Ingen individ är fullt rationell och ingen individ kan därför fatta fullt rationella beslut. Vårt samhälle bör således utgå från att dess medlemmar är känslostyrda och kommer agera utifrån vad som skänker sentimental betydelse. Men vad skänker en sådan betydelse?
Det gör traditionen. Samhällets traditioner bär sentimental betydelse för varje individ som är uppvuxen med dem. Dessa sedvänjor är ju inte bara högtider eller maträtter, utan hela kulturarvet som avgör hur vi organiserar, styr och strukurerar samhället. Enskilda individer påverkas av kulturarvet i sina beslut, även om individer har en fri vilja. Jag argumenterar således för personalismen.
Lämna ett svar