Moderaterna är ett av Sveriges äldsta politiska partier. Sedan bildandet av Allmänna valmansförbundet 1904 har partiet genomgått en omfattande ideologisk förändring. Från att ursprungligen ha företrätt en traditionell konservatism, präglad av försvar för monarkin, kyrkan och den rådande samhällsordningen, har Moderaterna successivt utvecklats till ett parti där individens frihet, marknadsekonomin och det personliga ansvaret står i centrum.
I min bok Moderaterna – Från konservatism till samtidens liberalism undersöker jag denna ideologiska utveckling och hur partiets grundläggande värderingar har förändrats i takt med det svenska samhällets omvandling.
Den traditionella konservatismens tid
Den svenska högerns ideologiska ursprung återfinns i 1800-talets konservatism. Under denna period betraktades samhället som en organisk gemenskap, där institutioner och traditioner hade utvecklats under århundraden och därför inte borde förändras genom hastiga politiska reformer.
Den tidiga högern betonade framför allt plikt, auktoritet och nationell sammanhållning. Individens frihet var inte oviktig, men den var underordnad samhällets behov av stabilitet och kontinuitet.
När Allmänna valmansförbundet bildades 1904 var ett av dess viktigaste syften att organisera motståndet mot socialismens framväxt och de liberala kraven på demokratisering. Partiet företrädde i stor utsträckning samhällets ekonomiskt och socialt etablerade grupper.
Arvid Lindman kom emellertid att spela en avgörande roll för partiets modernisering. Genom rösträttsreformerna 1907–1909 medverkade han till att utvidga den manliga rösträtten till andra kammaren. Detta innebar inte att högern övergav konservatismen, men det visade att partiet var berett att anpassa sina politiska ståndpunkter till nya samhällsförhållanden.
Konservatismens gradvisa liberalisering
Under 1900-talets första hälft förändrades det svenska samhället i grunden. Industrialiseringen, demokratiseringen och arbetarrörelsens framväxt försvagade de traditionella samhällshierarkier som högern tidigare hade försvarat.
Socialdemokratins politiska dominans efter 1930-talet tvingade samtidigt högern att ompröva sin ideologiska identitet. Partiet kunde inte längre framställa sig som en försvarare av den gamla samhällsordningen. I stället behövde det utveckla en politisk vision som kunde vinna stöd i ett demokratiskt välfärdssamhälle.
Under Jarl Hjalmarsons ledarskap på 1950-talet fick individens frihet, den privata äganderätten och motståndet mot socialismens kollektivistiska idéer en alltmer framträdande roll.
Det var under denna period som den svenska högern på allvar började utvecklas från en huvudsakligen traditionsbevarande rörelse till ett parti med tydliga liberala inslag.
Förändringen blev särskilt påtaglig 1969, då Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Namnbytet markerade en ambition att lämna bilden av ett gammaldags klassparti bakom sig och i stället framstå som ett modernt borgerligt alternativ.
Gösta Bohman och marknadsliberalismens genombrott
En av de mest betydelsefulla gestalterna i Moderaternas ideologiska historia är Gösta Bohman, som tillträdde som partiledare 1970.
Under Bohmans ledarskap fick partiets liberala idéer en allt starkare ställning. Han betonade individens rätt att bestämma över sitt eget liv och kritiserade vad han uppfattade som den svenska välfärdsstatens alltför omfattande politiska och ekonomiska styrning.
Bohman förenade emellertid den ekonomiska liberalismen med en konservativ förståelse av ansvar och samhällsgemenskap. Marknadsekonomin var för honom inte enbart ett effektivt sätt att organisera produktionen, utan också ett system som möjliggjorde självständighet och personligt ansvarstagande.
Under 1980-talet fortsatte denna utveckling. Moderaterna kom alltmer att betona skattesänkningar, företagsamhet, privat ägande och valfrihet. Motståndet mot löntagarfonderna blev ett tydligt uttryck för partiets ideologiska försvar av den privata äganderätten.
När Carl Bildt blev partiledare 1986 fördes denna utveckling vidare. Under hans statsministerperiod 1991–1994 genomfördes omfattande marknadsorienterade reformer, samtidigt som Moderaterna blev en stark förespråkare för Sveriges europeiska integration.
Den moderna svenska högern hade därmed etablerat en tydligare liberal ekonomisk identitet än den som präglat partiets ursprung.
Fredrik Reinfeldt och den pragmatiska liberalismen
När Fredrik Reinfeldt tillträdde som partiledare 2003 inleddes ytterligare en ideologisk omorientering.
Efter Moderaternas stora valnederlag 2002 ansåg Reinfeldt att partiet behövde förändra både sin politiska framtoning och sina prioriteringar. Genom lanseringen av Nya Moderaterna försökte han förena partiets traditionella betoning av arbete och individuellt ansvar med ett tydligare accepterande av den svenska välfärdsstaten.
Det innebar att Moderaterna inte längre i samma utsträckning framställde den offentliga sektorns omfattning som ett problem i sig. I stället betonades arbetslinjen, ekonomisk stabilitet och reformer inom välfärdens befintliga institutioner.
Reinfeldts politiska projekt kan därför förstås som en pragmatisk liberalism, där marknadsekonomiska principer kombinerades med en acceptans av den svenska samhällsmodellens grundläggande strukturer.
Detta bidrog till att göra Moderaterna till ett bredare parti, som kunde vinna väljare även utanför sina traditionella väljargrupper.
Den konservativa återkomsten
Efter valförlusten 2014 förändrades Moderaternas politiska förutsättningar återigen. Frågor om migration, kriminalitet, integration och nationell sammanhållning fick en allt större betydelse i den svenska samhällsdebatten.
Under Ulf Kristerssons ledarskap har partiet därför utvecklat en tydligare konservativ profil inom flera politiska områden.
Betoningen på lag och ordning, nationell gemenskap och samhälleligt ansvar kan betraktas som en återkomst för vissa av de konservativa idéer som tidigare varit centrala inom den svenska högern.
Detta innebär emellertid inte att Moderaterna har övergivit sin ekonomiska liberalism. Partiet fortsätter att förespråka marknadsekonomi, företagsamhet, privat äganderätt och individuellt ansvar.
Den samtida moderata ideologin kan snarare förstås som en förening av ekonomisk liberalism, värdekonservatism och politisk pragmatism.
En ideologisk förändring utan fullständig brytning
Moderaternas historia visar att politiska ideologier sällan förblir oförändrade. De omformas genom samhälleliga förändringar, nya politiska konflikter och skiftande föreställningar om statens och individens uppgifter.
Den svenska högern har under drygt ett sekel rört sig från att försvara en hierarkisk samhällsordning till att betona individuell frihet och marknadsekonomi. Samtidigt har vissa konservativa grundföreställningar, särskilt betydelsen av ansvar, ordning och samhällelig kontinuitet, levt kvar.
Det vore därför missvisande att beskriva Moderaternas utveckling som ett fullständigt övergivande av konservatismen. Snarare handlar det om en ideologisk förskjutning där liberalismen successivt fått en alltmer framträdande roll, samtidigt som konservativa idéer har omtolkats och anpassats till nya historiska förhållanden.
I min bok argumenterar jag för att just denna förmåga till ideologisk anpassning är central för att förstå Moderaternas historia.
Partiets utveckling illustrerar en mer allmän idéhistorisk företeelse: politiska rörelser kan förändra sina uppfattningar om samhällets organisation utan att fullständigt överge de värderingar som en gång låg till grund för deras bildande.
Moderaternas historia är därför inte enbart berättelsen om ett politiskt partis utveckling. Den är också berättelsen om hur förhållandet mellan konservatism och liberalism har förändrats i svensk politik.
Lämna ett svar