Modern etik kretsar kring frågan om hur man bör behandla sina medmänniskor. Detta fokus var emellertid inte alltid fallet. Förr koncentrerade etiken sina undersökningar på hur den enskilda individen ska gå till väga för att bli lycklig. Denna inriktning bör vi återupprätta inom etiken, och undersöka hur den enskilda individen ska bli lycklig.
I boken ”Den nichomachiska etiken” presenterar den ökände filosofen som heter Aristoteles sin teori gällande den gyllene medelvägen. Teorin påstår att, för att en människa ska vara lycklig måste människan balansera olika behov som är nödvändiga för människans välbefinnande. Denna lära skiljer sig, från nutidens etiska läror, i avseende att Aristoteles lära fokuserar på hur den enskilde inividen ska bli lycklig, snarare än hur individen bör behandla sina medmänniskor. Detta syfte anser jag att den moderna etiken måste återuppta, för att kunna bidra med störst antal lycka för flest människor. En uppmärksam läsare inser att mitt motiv är grundat i den utilitaristiska etiken som anser handlingar vara etiskt goda om handlingarna bidrar med störst möjliga lycka för störst antal personer. Om våra etiska teorier har som ändamål att maximera lyckan hos varje enskild individ kommer det största antalet individer bli lyckliga. Att etiken fokuserar på den enskilde individens lycka är alltså det etiskt korrekta utifrån den moderna definitionen av etik också.
Men att etiken återgår till att fokusera på hur den enskilde individen bör bli lycklig avvisar också det kristna inflytandet på etik och moral i västerlandet. I många århundraden har etiken formats av den kristna läran om hur man bör behandla sina medmänniskor. Kristendomen har utformat den västerländska moralen till en sådan grad att moralen inte är igenkännbar i hur den var innan kristendomens inflytande. Men kristendomen är en saga, och ingen moral bör utgå från sagor. Vi måste därför avvisa etiken som formats av kristendomen. Således behöver etiken återgå till att analysera hur människan ska leva ett lyckligt liv, och sluta fokusera på hur människan ska behandla sina medmänniskor.
Detta innebär dock inte att vi ska förespråka egoism eller likgiltighet inför andra. Snarare bör vi omformulera frågan: varför är det rationellt och nödvändigt för individens egen lycka att leva i samspel med andra? Människan är en social varelse, och hennes välbefinnande är beroende av stabila relationer, tillit och ömsesidig respekt. Att behandla andra väl kan därför motiveras utan hänvisning till religiösa bud, utan genom insikten att sådana handlingar bidrar till ett gott och fungerande liv.
En sekulär etik skulle därmed kunna utgå från människans natur, behov och förmåga till förnuft. I stället för att fråga vad en gud kräver av oss bör vi fråga vilka livsval som leder till långsiktig lycka, självförverkligande och samhällelig stabilitet. Genom att grunda moralen i mänsklig erfarenhet och rationalitet snarare än i religiösa berättelser kan etiken bli mer universell, prövbar och anpassningsbar till ett modernt samhälle.
I denna text har jag velat visa att västerländsk etik bör återgå till att fokusera på individens lycka snarare än hur individer bör behandla sina medmänniskor.
Lämna en kommentar