Liberalismen är den mest framgångsrika ideologin i världshistorien. Ingen annan ideologi har format den moderna demokratin mer än liberalismen med idéer som yttrandefrihet, marknadsekonomi, rösträtt, tryckfrihet, vilka lagt grunden för det västerländska samhället. Socialismen har också haft en enorm påverkan på västerlandets utveckling med utformandet av fackförbund och välfärdsstaten. Men varför är jag varken liberal eller socialist?
I dagsläget identifierar jag mig som socialkonservativ. Socialkonservatismen är en politisk ideologi som kombinerar traditionella konservativa värderingar med statliga eller sociala inslag. Den betonar vikten av social sammanhållning, starka institutioner som kärnfamiljen, och att staten ska ta ett övergripande ansvar för medborgarnas välfärd och skyddsnät. Denna ideologiska hemvist innebär att jag tror på att etablerade institutioner, etablerade traditioner, etablerade seder är mest lämpade att vägleda samhället. Varje samhälle styrs bäst av sina etablerade seder, och med en försiktighet när det gäller att förändra sina seder. Samhällets seder har uppstått som en konsekvens av ackumulerad visdom, som byggts upp av generationer som levt under samma naturliga omständigheter, i flera århundraden, och lärt sig vad som är mest lämpligt för överlevnad givet omständigheterna. Denna vishet får inte samhället glömma om det ska kunna fortsätta existera på samma plats, och behålla sin identitet.
Svenska liberaler avvisar dock detta tankesätt, vilket liberaler har gjort sedan ideologins begynnelse. Enligt den klassiska liberalismen har människan en gång i tiden levt ensam och frånskild andra människor. Under denna period ägde varje enskild individ varje resurs som individen lyckades införskaffa sig själv genom sin egen möda. En längre period därefter valde emellertid människor att börja leva i större grupp för att underlätta sin egen överlevnad, vilket var ett själviskt intresse, och liberaler älskar att påstå att själviskheten ligger till grund för samhället, och civilisationens uppkomst. Men modern forskning om människans ursprung vederlägger världsbilden som liberaler främjar.
Enligt evolutionsteorin har den moderna människan utvecklats från primitivare former av människor som samarbetade i grupp, innan de primitiva människorna blev fullständigt utvecklade människor. Ingen period har således existerat i människans historia där människor levt ensamma och frånskilda andra människor. Ensamheten är inte människans naturtillstånd och kan inte berättiga den enskilde individen rättigheter såsom yttrandefrihet eller äganderätt. Jag är således inte liberal delvis eftersom liberalismen saknar objektivt vetenskapligt stöd. Men även en etisk aspekt finns till mitt avvisande av liberalismen.
Liberalismen har sin grund i tanken på ett naturtillstånd och är därmed en högst primitiv ideologi, en ideologisk världsbild, som vill dra tillbaka människan till den primitiva livsstil, som människan hade under deras hypotetiska naturtillstånd. Som alla sannolikt vet vill liberaler undergräva familjen som enhet, och samtidigt minska välfärdsstaten, för att ta ifrån människan tryggheten och säkerheten som återfinns i familjen och välfärden, och tvinga människor till en primitiv, ociviliserad, vild, kamp för överlevnad. Detta liberala tankesätt är vedervärdigt ur ett etiskt perspektiv. Men varför är jag inte socialist?
Att socialismen är orättvis är ett av skälen till mitt avstånd från den som strider mot den gängse uppfattning av ideologin. Ofta beskrivs ideologins mål som jämlikhet och att högern nedvärderar det inneboende värdet i jämlikheten. Men jag vill argumentera för att denna sträva efter likställdhet är orättvis, och manar till ojämlikhet. Mitt huvudsakliga argument är att ökad jämlikhet är orättvist gentemot driftiga, smarta, skickliga, produktiva individer som kan nå längre än deras långsammare kollegor. Detta synsätt innebär dock inte att dessa medarbetare skall leva i fattigdom. Jag tror tvärtom att den skicklige arbetaren har en etisk plikt att omhänderta sina fattigare medmänniskor, men inte på bekostnad av sin egen vinst. Men nu avviker vi från det huvudsakliga temat. Vi återgår till orättvisan som socialismen ger upphov till. Socialismens konstanta krav på ökad jämlikhet medför en orättvis fördelning av resurser. I socialismens resursfördelning får mindre effektiva arbetare lika stor avkastning som universitetsutbildade och högproduktiva arbetare. Detta utfall är både respektlöst mot högre utbildning och mot människors hårda slit.
Men låt oss undersöka konsekvenserna som socialismen har för synen på högre utbildning. I Sverige avslutar oftast studenter sina universitetsstudier vid 25 års ålder, vilket placerar Sverige på tredje plats av länder där befolkningen avslutar högre studier senast i livet. Orsaken till denna statistik är att befolkningen ser låg ekonomisk avkastning med högskolestudier. Vanliga knegare kan alltså tjäna lika mycket som en högskoleutbildad tjänsteman. Ett exempel på detta fenomen är att murare tjänare i genomsnitt lika mycket som universitetsutbildade arkivarier, som är en konsekvens av socialdemokratin och svenska fackförbund. Sådana exempel nedvärderar bildningen, som egentligen har ett högt egenvärde vi kommer diskutera i ett framtida inlägg. Allt detta är också en av orsakerna till mitt avståndstagande från socialismen.
Lämna en kommentar