Reflektion

När vi ser oss omkring upplever vi världen som fylld av tydliga och sammanhängande objekt: bord, stolar, människor, byggnader och andra ting. Men enligt den teori jag utvecklar i Om förståelse mottar sinnet egentligen aldrig dessa objekt färdiga. Det mottar en mängd olika intryck – färger, former, ljud, känselförnimmelser och rörelser – som sedan måste förenas till begripliga helheter.

Det är alltså sinnet som organiserar erfarenheten.

Om våra intryck inte förenades enligt vissa regelbundna principer skulle världen framstå som ett kaotiskt flöde av färger, former och sensationer. Att vi istället upplever stabila objekt beror på att sinnet sammanbinder intrycken på återkommande sätt.

Jag identifierar framför allt tre sådana principer: närhet i rum, likhet samt orsak och verkan.

Närhet i rum

Den första principen är rumslig närhet. Intryck som befinner sig nära varandra tenderar att uppfattas som delar av samma objekt.

När jag exempelvis ser ett bord uppfattar jag inte bordsskivans färg, dess form och dess hårdhet som helt separata företeelser. Eftersom dessa intryck uppträder tillsammans i rummet förenar sinnet dem till en gemensam idé: bordet.

Objektet är alltså inte identiskt med något enskilt intryck. Det uppstår genom att flera intryck sammanförs till en helhet.

Likhet

Den andra principen är likhet. Intryck som liknar varandra tenderar också att förenas.

Ett objekt behöver inte bestå av identiska intryck för att uppfattas som en enhet. Det räcker att dess egenskaper uppvisar tillräcklig överensstämmelse för att sinnet spontant ska behandla dem som delar av samma sak.

Även här sker föreningen före någon medveten analys. Vi behöver inte resonera oss fram till att ett bord är ett bord. Sinnet organiserar automatiskt de likartade intrycken till en sammanhängande idé.

Orsak och verkan

Den tredje principen är orsak och verkan.

Om jag ser en hand stöta till ett glas och därefter ser glaset falla uppfattar jag normalt inte detta som två helt fristående händelser. Jag upplever istället den första rörelsen som orsaken till den andra.

Här finns en tydlig koppling till David Hume, som menade att vår föreställning om kausalitet utvecklas genom vana och återkommande erfarenhet. Jag går emellertid ett steg i en annan riktning: kausaliteten är inte bara något vi använder när vi senare resonerar om världen, utan deltar redan i hur våra erfarenheter organiseras till sammanhängande skeenden.

Utan denna princip skulle världen bestå av isolerade händelser. Vi skulle se förändringar, men inte uppleva hur de hör samman.

Från objekt till abstrakta idéer

När sinnet väl har organiserat intrycken till objekt kan ytterligare ett steg tas. Vi kan börja uppfatta relationer mellan objekten.

Det är här de abstrakta idéerna uppstår.

En abstrakt idé behöver inte motsvara något enskilt sinnesintryck. Istället uppstår den när sinnet uppmärksammar ett samband mellan flera redan bildade objekt.

Beroende, förändring, ordning och samverkan är exempel på sådana relationer. Ingen enskild färg eller form innehåller exempelvis idén om beroende. Den uppkommer först när sinnet ser hur flera objekt förhåller sig till varandra.

Sinnet arbetar därför i flera nivåer. Först organiseras intrycken till objekt. Därefter organiseras objekten i relation till varandra.

Det abstrakta tänkandet har alltså fortfarande sin grund i erfarenheten.

Vad är en relation?

En relation är den idé som uppstår när sinnet uppfattar en förbindelse mellan olika objekt.

Objekten kan påverka varandra, vara beroende av varandra eller stå i andra typer av samband. Relationen är inte ett separat ting som kan observeras på samma sätt som en färg eller en form. Den framträder istället genom hur flera objekt förhåller sig till varandra.

Världen blir därför begriplig inte bara därför att vi uppfattar enskilda saker, utan därför att vi placerar sakerna i ett större nät av samband.

Substansen håller objektet samman över tid

Ett särskilt problem uppstår när objekten förändras.

Ett bord kan repas, målas om eller flyttas. Ändå betraktar vi det vanligtvis som samma bord. Hur är detta möjligt om våra sinnesintryck hela tiden förändras?

Här uppstår idén om substans.

Jag använder inte substans i betydelsen av något mystiskt eller dolt väsen bakom tingets egenskaper. Substansen är istället den idé genom vilken sinnet håller samman återkommande intryck och uppfattar dem som tillhörande samma objekt över tid.

Substansen är alltså inte ytterligare ett intryck bredvid färg, form eller hårdhet. Den är resultatet av sinnets förmåga att bevara objektets identitet trots förändringar.

Världen som en ordnad erfarenhet

Den övergripande tanken är därför att människan inte passivt tar emot en värld som redan är uppdelad i färdiga objekt och relationer.

Sinnet organiserar erfarenheten.

Genom närhet, likhet och orsak och verkan sammanbinds intryck till objekt. Genom relationer organiseras objekten därefter i större sammanhang. Genom substans kan samma objekt dessutom uppfattas som bestående över tid.

På så sätt växer en sammanhängande värld fram ur erfarenhetens många enskilda intryck.

Det är också detta som gör mer avancerat tänkande möjligt. Även våra mest abstrakta idéer vilar ytterst på samma grund: de intryck som sinnet först mottagit och därefter organiserat till en begriplig verklighet.