Reflektion

När sinnet väl har förenat våra intryck till en tanke kan denna tanke finnas kvar även efter att den omedelbara erfarenheten har försvunnit. Men den kan leva vidare på två olika sätt: genom minnet eller genom fantasin.

Skillnaden mellan dessa två förmågor handlar framför allt om vad som händer med den ursprungliga erfarenhetens struktur. Minnet bevarar den, medan fantasin kan förändra den.

Minnet som sinnets arkiv

När vi minns ett objekt eller en händelse bevarar vi den ordning och de relationer som fanns i den ursprungliga varseblivningen. Minnet är därför inte i första hand en skapande verksamhet. Det fungerar snarare som ett slags arkiv över våra tidigare erfarenheter.

Om jag minns ett objekt återkommer det som en redan sammanhängande idé. Minnet behöver inte på nytt förena alla de ursprungliga intrycken till objektet. Den processen har redan ägt rum under varseblivningen.

Detta säger något viktigt om hur vårt medvetande fungerar. Objektets struktur måste ha skapats innan minnet börjar verka. Minnet skapar alltså inte ordningen mellan våra sinnesintryck, utan bevarar en ordning som sinnet redan har etablerat.

Samtidigt är minnesbilden svagare än den ursprungliga erfarenheten. Att minnas ett objekt är inte detsamma som att ha det framför sig. Minnet arbetar inte längre direkt med de ursprungliga intrycken, utan med den idé som blivit kvar efter varseblivningen.

Minnet har också en djupare betydelse. Genom att tidigare erfarenheter bevaras kan världen framträda som kontinuerlig över tid. Utan minnet skulle tillvaron bestå av isolerade ögonblick. Vi skulle inte kunna känna igen objekt och händelser, och inte heller uppleva oss själva som kontinuerliga subjekt genom tiden.

Fantasin bryter upp den ursprungliga ordningen

Fantasin fungerar annorlunda. Medan minnet är bundet till hur någonting tidigare har upplevts kan fantasin förändra idéernas relationer.

Den kan dela upp, kombinera och omforma sådant som redan finns i sinnet. Egenskaper från olika idéer kan sammanföras och skapa föreställningar om saker som vi aldrig faktiskt har upplevt.

En människa kan exempelvis föreställa sig en gyllene stad eller en bevingad varelse utan att någonsin ha sett något sådant. Men detta innebär inte att fantasin skapar sitt material ur ingenting. Vi kan föreställa oss en gyllene stad eftersom vi redan känner till både guld och städer. På samma sätt förutsätter föreställningen om en bevingad varelse tidigare erfarenheter av varelser och vingar.

Fantasin är därför fri när det gäller kombinationen, men inte när det gäller materialet.

Den kan skapa nya helheter, men den kan inte skapa tänkandets grundläggande byggstenar. Även den mest fantastiska föreställningen måste ytterst kunna härledas till sådant som någon gång givits genom intrycken.

Minne och fantasi arbetar med redan skapade objekt

Här finns en viktig skillnad mellan min framställning och en mer traditionell empiristisk förståelse, framför allt den som återfinns hos David Hume.

Hume betonar skillnaden i livfullhet mellan intryck och idéer. Jag lägger större vikt vid vad som händer innan minnet och fantasin börjar arbeta. När ett objekt blir till har sinnet redan förenat flera intryck till en sammanhängande varseblivning.

Minnet och fantasin arbetar därför inte direkt med råa och isolerade intryck. De arbetar med idéer som redan har organiserats till helheter.

Minnet bevarar dessa helheter och deras ursprungliga relationer. Fantasin kan därefter bryta upp dem och kombinera deras beståndsdelar på nya sätt. Men båda förutsätter att sinnet först har skapat objektet genom varseblivningen.

Världen och sinnet möts i erfarenheten

Distinktionen mellan minne och fantasi bidrar också till att klargöra förhållandet mellan verkligheten och medvetandet.

Intrycken kommer från verkligheten. Sinnet organiserar dem till objekt. Minnet bevarar dessa objekt genom tiden, medan fantasin kan omforma och kombinera idéerna till nya föreställningar.

Ingen av dessa senare processer kan dock helt återskapa den omedelbarhet som finns i ett intryck. Därför upplevs den direkta erfarenheten som mer närvarande och livfull än både ett minne och en fantasibild.

Människans erfarenhet är på så sätt varken en ren kopia av en färdig värld eller en helt subjektiv skapelse. Den uppstår i mötet mellan verklighetens intryck och sinnets förmåga att ordna dem.

Minnet gör denna ordning bestående. Fantasin gör den föränderlig.

Och bakom båda finns den mer grundläggande process genom vilken sinnet från första början förvandlar ett flöde av intryck till en värld av sammanhängande objekt.