I förra inlägget diskuterade vi vad som utgör den minsta beståndsdelen i samhället. Vi kom fram till slutsatsen att denna beståndsdel är ett kollektiv bestående av antingen fyra personer eller fyra enskilda individer. Men, familjen måste i sådana fall agera som en enskild enhet. Denna logiska konsekvens väcker frågor kring hur familjen bör fungera internt. Dessa olika frågor ska vi nu tillsammans undersöka och besvara.
Först måste vi etablera vad ”minsta beståndsdelen” innebär, eftersom många läsare av förra inlägget ställde sig frågande kring vad jag menade med begreppet. Den minsta beståndsdelen är en metafor hämtad från naturvetenskapen (fysik och kemi) för att beskriva den mest grundläggande byggstenen som ett samhälle är uppbyggt av. Precis som atomer är materiens minsta beståndsdelar, försöker samhällsvetenskapen och politiska ideologier identifiera den minsta enhet som man måste förstå för att kunna förklara hur hela samhället fungerar. Att exempelvis individen är samhällets minsta beståndsdel betyder att samhället ses som en samling fristående individer snarare än som en organisk grupp eller klass.
Familjen utgör inte den minsta beståndsdelen av samhället, tillskillnad från vad många konservativa intellektuella vill tro. I förra inlägget analyserade vi familjen som en enskild entitet, på samma vis som vi analyserade enskilda individer. Men detta tillvägagångssätt ger upphov till frågor gällande den interna funktionen i familjen, och hierarkin i familjen. Dessa funderingar ska vi nu undersöka tillsammans.
Vi börjar vår analys med att vända blicken mot relationen mellan barnen och föräldrarna. Detta familjeband bör vara endast omhändertagande och betryggamde. Båda föräldrar ansvarar för att barnens behov är uppfyllda och föräldrarna bör erbjuda emotionellt stöd till barnen. Ett konkret exempel på hur sådant stöd bör se ut är att båda föräldrar ska kunna diskutera barnets känslor och upplevelser. Båda föräldrarna måste prioritera barnen över sig själva. Om inte föräldrarna arbetar för att ge barnen en framtid där barnen, delvis får välja sin egna karriär och egna relationer, och barnen åtnjuter högre ekonomisk status, så har föräldrarna misslyckats med sin roll och uppgift.
Men relationen mellan föräldrarna bör inte enbart bestå av affektion, ty föräldrarna måste föra familjens talan inför det resterande samhället. Ingen förälder ska emellertid inneha en större talan över den andre föräldern, i samhället. Båda föräldrarna ska tillsammans avgöra familjens framtid och förhållning till det resterande samhället. Inget krav måste nödvändigtvis finnas på att föräldrarna är de biologiska föräldrarna till barnen, och samkönade föräldrar kan också uppfostra barn. Men, båda föräldrarna måste leda familjen på ett sådant vis att barnen, som tidigare nämnt, är fria och ekonomiskt oberoende som vuxna individer.
Hitintills har vi endast diskuterat föräldrarna på olika vis, och hur föräldrarna bör förhålla sig till barnen. Men nu måste undersökningen undersöka hur barnen bör förhålla sig till sina föräldrar och hur föräldrarna ska ge upphov till förhållningssättet. Först och främst, är det barnens plikt att lyda föräldrarnas direktiv och föräldrarnas råd om framtiden. Inget barn får ifrågasätta råden och direktiven som barnet får av föräldrarna, eftersom barnet måste utgå från att föräldrarna besitter en högre nivå av både kunskap och visdom. Detta förhållningssätt är barnets plikt. Men, nu uppstår frågan kring hur föräldrarna ska upprätta denna attityd hos barnet? Denna inställning uppstår som konsekvens av skambeläggning och skamkultur. När ett yngre barn påstår sig veta någonting, och hävdar sig själv med någon form av kunskap, så måste föräldrarna skambelägga barnet, och påvisa vad som är sanningen. Med denna behandling lär sig barn att alltid lita på föräldrarnas omdöme, och aldrig tro att de själva vet någonting. Den uppmärksamme läsaren kommer emellertid att nu minnas att barn bör kunna välja sin egen karriär och sina egna relationer. Men hur kan barn utföra dessa val om inte barnen får tro att de vet någonting? Svaret på denna fråga är att ett barn fortfarande ska leva med inlevelsen att deras vilja har betydelse. Denna identifikaton uppstår just när föräldrar uppfyller önskningarna hos ett barn, med förutsättningen att föräldrarna själva vet bäst. Ett konkret exempel är att föräldrarna förhandlar med barnet kring summan av månadspeng eller inköpet av datorspel. På detta vis kan barnet få inlevelsen att deras vilja, till exempelvis en viss summa månadspeng, är av betydelse, men när föräldrarna kommer med egna erfarenheter kring pengarhantering, så får barnet någon form av uppfattning av att föräldrarnas kunskap fortfarande bör följas oifrågasatt.
I detta inlägg har jag nu analyserat hur familjen bör fungera internt. Vi har sett hur relationen mellan barnen och föräldrarna bör se ut och även relationen mellan föräldrarna emellan. I nästa inlägg kommer vi undersöka hur familjer och enskilda individer bör fungera i grupp, och hur det större samhället kan tvinga föräldrar att prioritera sina egna barn över sig sälva.
