Reflektion

Liberalismen är den mest framgångsrika ideologin i världshistorien. Ingen övrig ideologi har format den moderna demokratin mer än liberalismen med idéer som yttrandefrihet, marknadsekonomi, rösträtt, tryckfrihet, som laggt grunden för det västerländska samhället. Men varför är inte jag liberal?

I dagsläget identifierar jag mig som socialkonservativ. Denna ideologiska hemvist innebär att jag tror på att etablerade institutioner, etablerade traditioner, etablerade seder, är mest lämpade till att vägleda samhället. Varje samhälle styrs bäst av sina etablerade seder, och med en försiktighet för att förändra sina seder. Samhällets seder har uppstått som en konsekvens av ackumulerad visdom, som ackumulerats av generationer som levt under samma naturliga omständigheter, i flera århundraden, och lärt sig vad som är mest lämpligt för överlevnad givet omständigheterna. Denna vishet får inte samhället glömma om det ska kunna fortsatt existera på samma plats, och vidhålla sin identitet.

Svenska liberaler avvisar dock detta tankesätt, vilket liberaler har gjort sedan ideologins begynnelse. Enligt den klassiska liberalismen har människan en gång i tiden levt ensam och frånskild andra människor. Under denna period ägde varje enskild individ varje resurs som individen lyckades införskaffa sig själv genom sin egna möda. En längre period därefter valde emellertid människor att börja leva i större grupp för att underlätta sin egna överlevnad, vilket var ett själviskt intresse, och liberaler älskar att påstå att själviskheten ligger till grund för samhället, och civilisationens uppkomst. Men modern forskning om människans ursprung vederlägger världsbilden som liberaler främjar.

Enligt evolutionsteorin har den moderna människan utvecklats från primitivare former av människor som samarbetade i grupp, innan de primitiva människorna blev fullständigt utvecklade människor. Ingen period har således existerat i människans historia där människor levt ensamma och frånskilda andra människor. Ensamheten är inte människans naturtillstånd och kan inte berättiga den enskilde individen rättigheter såsom yttrandefrihet eller äganderätt. Jag är således inte liberal delvis eftersom liberalismen saknar objektivt vetenskapligt stöd. Men även en etiskt aspekt finns till mitt avvisande av liberalismen.

Liberalismen har sin grund i tanken på ett naturtillstånd och är därmed en högst primitiv ideologi, en ideologisk världsbild, som vill dra tillbaka människan till den primitiva livsstil, som människan hade under deras hypotetiska naturtillstånd. Som alla sannolikt vet vill liberaler undergräva familjen som enhet, och samtidigt minska välfärdsstaten, för att ta ifrån människan tryggheten och säkerheten som återfinns i familjen och välfärden, och tvinga människor till en primitiv, ociviliserad, vild, kamp för överlevnad. Detta liberala tankesätt är vedervärdigt ur ett etiskt perspektiv.

I denna text har jag nu velat demonstrerar varför jag inte är liberall men socialkonservativ.

Ofta ser jag konservativa filosofer påstå att människan styrs av sina känslor. Konservativa filosofer använder denna utsaga för att berättiga organisk förändring, med utgångspunkt i att etablerade traditioner bär sentimentalt värde. Men håller verkligen denna argumentation? För att besvara denna fråga måste vi analysera vissa argument från konservativa filosofer och utvärdera dem.

Ett vanligt argument från konservativa filosofer för det mänskliga förnuftets begränsningar (ofta kallat epistemologisk skepticism) är att samhället är för komplext för att en enskild människas intellekt ska kunna förstå eller planera det fullt ut. Människan bör därför inte använda sitt intellekt för att utföra sina val i livet, men istället förlita sig på sina känslor, och sin intuition, som är formade av generationsöverskridande förnuft. Detta resonemang har nyttjats för att berättiga organisk utveckling av samhället på basis att etablerade institutioner bär sentimentalt värde, att etablerade institutioner bär sentimentalt värde är ett tecken på att det är välfungerande. Men flera fel finns att finna i detta tankesätt.

Först och främst är ingen människa en ö, med andra ord består alltid samhällen av flera olika individer. Ingen enskild individ är således tänkt att planera hela samhället fullt ut. Men endast den enskilde individen kan veta sin livssituation fullkomligt och individen kan vara rationell nog att utforma sitt eget liv på bästa möjliga vis utifrån sin egen livssituation.

För det andra är människans känslor högst individuella och formas inte av känslorna som övriga familjemedlemmar har gentemot traditioner och institutioner. Ingen person ger julafton samma sentimentala betydelse som föräldrarna ger den. Detta påstående kan framstå felaktigt, men låt oss undersöka det djupare. Dina föräldrar och du upplever julen annorlunda utifrån era olika erfarenheter av julen, och dina föräldrar upplever inte julen som lika magisk och storslagen som du gjorde när du var ett barn. När du blir äldre försvinner också magin från julen, men du bär livserfarenheter som skiljer sig från dina föräldrars livserfarenhet. Julens bleknad är därför annorlunda för er och julen bleknar i olika hög grad beroende på era erfarenheter av den och er livserfarenhet. Du tilldelar alltså inte högtiden samma sentimentala betydelse som dina föräldrar. Som en konsekvens av denna slutsats kan vi också slutleda att människan inte tilldelar institutioner sentimental betydelse. Ingen person ser på en samhällsinstitution med samma känslor som deras förfäder.

Men detta resonemang vederlägger inte tanken på att samhället ska utvecklas organiskt. Ett välfugerande samhälle måste utvecklas med vetenskapen, förnuftet och friheten i ryggen. Inget samhälle mår bra av snabba revolutioner.

Modern etik kretsar kring frågan om hur man bör behandla sina medmänniskor. Detta fokus var emellertid inte alltid fallet. Förr koncentrerade etiken sina undersökningar på hur den enskilda individen ska gå till väga för att bli lycklig. Denna inriktning bör vi återupprätta inom etiken, och undersöka hur den enskilda individen ska bli lycklig.

I boken ”Den nichomachiska etiken” presenterar den ökände filosofen som heter Aristoteles sin teori gällande den gyllene medelvägen. Teorin påstår att, för att en människa ska vara lycklig måste människan balansera olika behov som är nödvändiga för människans välbefinnande. Denna lära skiljer sig, från nutidens etiska läror, i avseende att Aristoteles lära fokuserar på hur den enskilde inividen ska bli lycklig, snarare än hur individen bör behandla sina medmänniskor. Detta syfte anser jag att den moderna etiken måste återuppta, för att kunna bidra med störst antal lycka för flest människor. En uppmärksam läsare inser att mitt motiv är grundat i den utilitaristiska etiken som anser handlingar vara etiskt goda om handlingarna bidrar med störst möjliga lycka för störst antal personer. Om våra etiska teorier har som ändamål att maximera lyckan hos varje enskild individ kommer det största antalet individer bli lyckliga. Att etiken fokuserar på den enskilde individens lycka är alltså det etiskt korrekta utifrån den moderna definitionen av etik också.

Men att etiken återgår till att fokusera på hur den enskilde individen bör bli lycklig avvisar också det kristna inflytandet på etik och moral i västerlandet. I många århundraden har etiken formats av den kristna läran om hur man bör behandla sina medmänniskor. Kristendomen har utformat den västerländska moralen till en sådan grad att moralen inte är igenkännbar i hur den var innan kristendomens inflytande. Men kristendomen är en saga, och ingen moral bör utgå från sagor. Vi måste därför avvisa etiken som formats av kristendomen. Således behöver etiken återgå till att analysera hur människan ska leva ett lyckligt liv, och sluta fokusera på hur människan ska behandla sina medmänniskor.

Detta innebär dock inte att vi ska förespråka egoism eller likgiltighet inför andra. Snarare bör vi omformulera frågan: varför är det rationellt och nödvändigt för individens egen lycka att leva i samspel med andra? Människan är en social varelse, och hennes välbefinnande är beroende av stabila relationer, tillit och ömsesidig respekt. Att behandla andra väl kan därför motiveras utan hänvisning till religiösa bud, utan genom insikten att sådana handlingar bidrar till ett gott och fungerande liv.

En sekulär etik skulle därmed kunna utgå från människans natur, behov och förmåga till förnuft. I stället för att fråga vad en gud kräver av oss bör vi fråga vilka livsval som leder till långsiktig lycka, självförverkligande och samhällelig stabilitet. Genom att grunda moralen i mänsklig erfarenhet och rationalitet snarare än i religiösa berättelser kan etiken bli mer universell, prövbar och anpassningsbar till ett modernt samhälle.

I denna text har jag velat visa att västerländsk etik bör återgå till att fokusera på individens lycka snarare än hur individer bör behandla sina medmänniskor.

Yttrandefriheten betraktas ofta som en individuell rättighet vars syfte är att skydda individen från staten. Men en sådan förståelse av yttrandefriheten bygger på den liberala föreställningen att individen är samhällets grundläggande enhet. Om människan istället förstås som en social varelse som naturligt existerar i gemenskap med andra människor måste yttrandefriheten motiveras på ett annat sätt.

Människans naturliga tillstånd är inte ensamhet utan gemenskap. Vi har utvecklats i grupper där vår överlevnad varit beroende av vår förmåga att samarbeta, kommunicera och lösa gemensamma problem. Ett samhälles främsta uppgift är därför att uppnå sina gemensamma mål och säkra sin långsiktiga överlevnad. För att detta ska vara möjligt måste samhället kunna identifiera sanningen om sig självt och om världen.

Ingen enskild människa är ofelbar. Inte heller är statens ledare ofelbara. Även den mest kompetenta ledare kan begå misstag, förbise fakta eller fatta beslut på grundval av bristfällig information. Om kritik förbjuds riskerar sådana misstag att fortleva under lång tid och därmed skada samhället som helhet.

Yttrandefriheten är därför inte främst värdefull därför att individen har rätt att uttrycka sig, utan därför att samhället har behov av sanningen. När människor fritt får framföra invändningar, kritik och alternativa perspektiv uppstår en offentlig prövning av idéer där felaktiga uppfattningar lättare kan avslöjas. Genom fri debatt kan samhället korrigera sina misstag och närma sig mer korrekta uppfattningar om verkligheten.

Ett samhälle som undertrycker avvikande åsikter riskerar att isolera sig från verkligheten. Ett samhälle som tillåter fri debatt skapar däremot en mekanism genom vilken fel kan upptäckas innan de leder till allvarliga konsekvenser. Yttrandefriheten är därför inte ett hot mot staten utan ett av statens viktigaste verktyg för att uppnå sina högre mål.

Av denna anledning bör yttrandefriheten försvaras. Inte därför att individen står över kollektivet, utan därför att kollektivet når sanningen lättare när idéer tillåts mötas i fri och öppen debatt.

Liberala ideologer vill ofta påstå att människan är självisk och att människas naturtillstånd är ensamhet, vilket givit berättigande åt individualismen, och tanken på att människor har naturlig rätt till yttrandefrihet, äganderätt, och personlig säkerhet. Men är detta verkligen människans naturtillstånd?

Inom den klassiska liberalismen påstås människan en gång i tiden levt ensam och frånskild andra människor. Under denna period ägde varje enskild individ varje resurs som individen lyckades införskaffa sig själv genom sin egna möda. En längre period därefter valde emellertid människor att börja leva i större grupp för att underlätta sin egna överlevnad, vilket var ett själviskt intresse, och liberaler älskar att påstå själviskheten ligga till grund för samhället, och civilisationens uppkomst. Men modern forskning om människans ursprung vederlägger världsbilden som liberaler främjar.

Enligt evolutionsteorin har den moderna människan utvecklats från primitivare former av människor som samarbetade i grupp, innan de primitiva människorna blev fullständigt utvecklade människor. Ingen period har således existerat i människans historia där människor levt ensamma och frånskilda andra människor. Ensamheten är inte människans naturtillstånd och kan inte berättiga den enskilde individen rättigheter såsom yttrandefrihet eller äganderätt. Nu uppstår därför frågan vilka rättigheter människan rimligtvis i sådana fall kan påstås innehava? För att besvara denna fråga måste vi först undersöka vad som är människans verkliga naturliga tillstånd.

Som redan konstaterat tidigare har människan alltid levt i grupp. Vi har naturligt och evolutionärt utvecklats i grupp och gemenskap, för att tillhöra grupper och gemenskaper. Under perioden när människan var jägare-och samlare levde vi alltså i grupp och samarbetade för vår överlevnad. Dessa primitiva grupperingar ligger till grund för det civiliserade samhälle som vi lever i idag. Men hur fungerade grupperna under jägar-och samlarperioden? Under denna period jagade gruppmedlemmar tillsammans, oftast endast män, och delade sedan bytet emellan varandra i proportion till status i gruppen och under jakten. Med utgångspunkt i resonemanget vi byggde tidigare är detta tillstånd människans naturtillstånd, och vi har också konstaterat att det moderna samhället, och den moderna civilisationen, är grundade i jägar-och samlarsamhällena. Således bör samhällets individer samarbeta för att uppnå samhällets gemensamma högre mål och fördela ägandet i samhället på basis av hur stor status respektive individ innehar. På detta vis upprättas en tydlig hierarki på basis av kompetens och status där begränsade resurser nyttjas på ett rättvis vis. Här syns också skillnaden i min ideologi och socialismen. Jag vill försvara hierarkin och äganderätten, men jag vill samtidigt placera kollektivet, och staten, över individen, och ser individen som ett ändamål för att staten, och statens ledare ska uppnå sina mål. Detta är vad jag anser vara människans naturtillstånd.

I förra inlägget diskuterade vi orsaken till att sexualitet uppstår. Men i detta inlägg kommer vi att fokusera på varför vissa människor dras till vissa typer, med förankring i sexualteorin vi utvecklat tidigare.

Somliga individer dras till BDSM och andra former av sexakter där de åtnjuter sexuell njutning från smärta och lidande. Dessa personer attraheras ofta av auktoritära personer. Ofta gillar kvinnor ”the bad boy” om de gillar exempelvis BDSM. Andra kvinnor attraheras av underhållande män. Sådana kvinnor njuter ofta av att själva vara aktiva i sexakten. För att illustrera vad jag menar med detta påstående kan jag avslöja att sådana kvinnor njuter av sexpositionen som kallas ”cowgirl” där kvinnan ”rider” mannen på toppen. Ofta sker denna sexakt med att kvinnan är engagerad och aktiv i sexakten medan mannen är mer passiv. Mannen tar emot sin ”bestraffning” från kvinnan, som är i form av sex, för att han ska bli disciplinerad efter alla skämt mannen dragit.

I båda dessa fall är mannen någon form av ”bad boy” som antingen straffar kvinnan eller blir straffad av kvinnan. Detta är den vanligaste sexfantasin hos kvinnor. Då uppstår frågan kring varför kvinnor dras till ”the bad boy” och svaret är inte lika uppenbart som det först kan framstå. Min huvudsakliga teori är att ”the bad boy” framstår som någonting underhållande som kvinnan kan skratta åt när han inte är närvarande. Men missförstå mig inte. Skrattet är inte hånfullt, kvinnan skrattar tillsammans med ”the bad boy”. Hon skrattar som konsekvens åt att han är underhållande och spännande, och att han just är spännande är det mest tilltalande med honom. Känslan av spänning som följaktligen följer från denna spännande manliga karaktär är vad som attraherar kvinnan. En ”bad boy” framstår som en intressant actionfilm som vars beteende och äventyr hon kan skratta åt. Att sedan få vara delaktig i hans äventyr är vad som motiverar kvinnan till att initiera en relation med mannen. Detta deltagande ska emellertid främst ske under hans kontroll och makt, där hon känner sig säker. På detta vis blir den auktoritära mannen attraktiv och masochism blir sexigt där mannen dominerar kvinnan.

Men låt oss nu fokusera undersökningen på hur det kommer sig att den underhållande mannen är en ”bad boy”. För att besvara denna fundering måste vi analysera vad ett skämt består av. Ett vanligt skämt innefattar vanligtvis sarkasm, ironi eller absurdism. Sällan hör vi skämt av andra slag än dessa varianter. I alla dessa former av skämt existerar således en form av illvilja och lögnaktighet. Dessa egenskaper hos skämt medför en känsla, hos kvinnan, att den skämtsamme mannen aktivt gör någonting fel, som signalerar fara och spänning, och därmed attraktion.

Hitintills har vår undersökning endast fokuserat på kvinnans sexualitet och lämnat mannens sexualitet i skymundand. Men låt oss vända undersökningen till att fokusera på männen. I allmänhet attraheras män av kvinnor som är mjuka och omhändertagande, vilket uttrycker någonting om mannens inneboende sexuella fantasi. Men mannen får inte uttrycka sin sanna sexualitet eftersom han måste förhålla sig till samhällets norm gällande hans sexualitet, vilket är att attraheras av kvinnors feminina kroppsdelar.Denna förväntan resulterar i att mannen föredrar att kvinnan väljer ut honom som partner istället för att han aktivt väljer ut sin kvinnliga partner, och att hon är omhändertagande, mjuk, och tillsynes naiv, vilket är en preferens djupt rotad i mannens sexualitet, men begränsas vid den enskilda punkten eftersom samhället tvingar honom att begränsa sina sexuella begär.

Därför kommer nästa inlägg att fokusera på mannens sexualitet.

I förra inlägget avslöjade jag att dagens inlägg kommer att handla om orsaken till att attraktion uppstår. Därför kommer vi besvara denna fråga idag.

Sexuell attraktion är en irrationell känsla som står i motsättning till den rationella förmåga som människan vanligtvis nyttjar i vardagen. Nu hade någon kunnat invända med att individer ofta är känslostyrda och inte använder förnuftet i vardagen. Jag hade dock velat invända med att känslor endast är ett medel för förnuftets ändamål. När vi agerar tillsynes emotionellt, och därmed irrationellt, är vårt agerande egentligen en konsekvens av övertygelser vi nått på rationell basis. Ingen agerar ilsket på irrationell grund, inte ens religiösa fanatiker utan några vetenskapliga belägg för sina övertygelser, eftersom alla når sina övertygelser med tänkandet och med resonemang. Således är våra ageranden som motiveras av starka känslor egentligen grundade i vår rationella förmåga. På denna grund bygger jag resonemanget att attraktion är en irrationell drift som är primärt biologisk. I stunden när vi upplever sexuell attraktion slutar vi tänka och övergår till att endast agera på basis av emotion. Men varför uppstår denna attraktion?

Sexuell attraktion uppstår inte för att vi vill föröka oss. Ofta har vi samlag, och är nöjda efter samlaget, utan att vi försökt föröka oss. Orsaken till sexuell affektion ligger därmed i någonting annat. Min hypotes är att sådan attraktion grundar sig i ett behov av ägande. Vi måste känna att någon annan individ är tillhörande oss under åtminstone en kväll. Här finns säkert någon som tänker att samhörighet är en mer passande beskrivning av motivationen till samlag. Men i stunden när vi har sex är inte båda parter jämlika. Den ena parten är mer dominant och ”ger” mer än den andra parten som ”tar” och befinner sig i en form av underkastelse till den dominante parten.

I detta inlägg har vi nu diskuterat orsaken till sexuell attraktion. Nästa inlägg kommer undersöka varför vissa människor dras till vissa typer.

Detta inlägg är det första i en serie av inlägg där jag kommer utveckla min egna sexualteori. Mitt grundantagande är att människan är rationell medan sexualiteten är en endast biologisk drift. Motsättningen mellan dessa två aspekter av människans psyke ska vi tillsammans undersöka i detta inlägg.

Människosynen som jag utgår från i min sexualteori är grundad i upplysningens filosofi som påstår att människan är rationell och logisk. Jag kommer inte spenderar någon tid på att motivera detta antagande, eftersom antagandet är tillräckligt väletablerat för att undslippa en motivering från min del, trots att antagandet är bestritt och kritiserat. Men människans sexualitet är en form av irrationell drivkraft, och biologisk drivkraft, som står i kontrast till den rationella förmåga som människans sinne är kapabel att utöva. Vi kommer nu att undersöka konflikten mellan förnuftet och sexualiteten.

Ett konkret exempel på ett scenario där människans sexualitet och människans förnuft står i motsätning till varandra är när man sitter i möte, med sin chef inkluderad, och känner att man behöver onanera till den snygga sekreteraren i mötet, men man kan inte lämna mötet. I denna stund säger förnuftet att vi bör sitta kvar vid mötet medan sexualiteten säger att vi bör lämna mötet för att onanera. Ofta låter vi faktiskt den irrationella sexualiteten vinna över vårt förnuft. När vi ligger med vårt ex som avslutade relationen, efter en fest, och ångrar ligget morgonen därpå, så låter vi den biologiska driften styra. Ett annat exempel är när män är otrogna mot sina flickvänner för att flickvännernas vänner är mer attraktiva. Sexualiteten och förnuftet är således i direkt motsättning till varandra.

I detta inlägg har jag velat etablera att människans sexualitet, som är en biologisk drift, är en irrationell drift, som står i motsättning till människans fönuft. Nästa inlägg kommer att ställa och besvara frågan kring varför sexualitet uppstår.

Nu när vi har etablerat att enskilda individer aldrig kan tala för sig själva, men måste yttra sig i grupp med tre andra individer och/eller familjer, så kan vi dra slutsatsen att staten inte kan styras av enskilda individer. Staten måste styras av fyra enskilda individer. Men vad innebär denna slutsats i praktiken? Denna fråga ska vi tillsammans undersöka i detta inlägg.

Om vi återvänder tiill scenariot som vi föreställde oss i det förra inlägget, så kan vi nu tänka oss att de fyra personer och/eller familjer, som skulle rösta i kommunvalet röstar på en samling politiker. Med andra ord kryssar de fyra personerna namnet på fyra personer med ett viss politiskt mål, på valsedeln. Dessa personer måste representera ett viss politiskt mål eftersom fyra individer inte är möjliga att hålla i åtanke för att partiets röstare ska kunna rösta på samma favoritkandidater.

Denna uppfattning är en direkt logisk konsekvens av den grundläggande premissen att en grupp på fyra personer är den minsta beståndsdelen i samhället. Men systemet blir mer komplext i takt med att den politiska hierarkin ökar. När vi befinner oss på nivån av riksdag, och nationella politiska beslut ska fattas, är systemet mer inveklat. Ett konkret exempel som demonstrerar detta faktum är riksdagsdebatter, som hade varit omöjliga att hålla mellan fyra individer under någon rimlig tid. Men, vårt system kan fortfarande fungera även på en sådan komplex nivå. När beslut ska fattas i riksdagen, eller på nationell nivå i allmänhet, så bör ett krav finnas på att minst fyra personer aktivt engagerar sig i att genomdriva ett förslag, för att förslaget ska övervägas av riksdagen som helhet. I stunden när fyra individer, eller fler än fyra individer, är engagerade för att förverkliga ett förslag, så kan förslaget debatteras emellan utvalda representanter från de olika grupperingarna, som vill genomföra förslaget eller avslå det.

Men även omröstningar i riksdagen hade varit annorlunda, om vårt politiska system implementerades. Först och främst, så hade alla riksdagsledamöten behövt delas in i grupper bestående av fyra ledamöten. I varje grupp hade i sådana fall varje riksdagsledamot varit från fyra olika partier. En vettig reform, för att röstningssystemet ska vara effektivt, är att riksdagen endast kan innefatta fyra partier. För det andra hade fyra ministrar behövt ansvara för varje område i en regering, alla från de fyra olika partierna. En uppmärksam läsare märker att detta system resulterar i en samlingsregering, som varar permanent, som är en fördel, eftersom folket har större direkt makt över hur landet styrs, alltså en form av direktdemokrati.

I denna korta text har jag velat sammanfatta den politiska teori som jag utvecklat gällande statens uppbyggnad.

I förra inlägget avslöjade jag ämnet för dagens inlägg, vilket är hur familjer, och enskilda individer, bör fungera i grupp, men även hur det större samhället kan tvinga föräldrar att prioritera sina egna barn över sig sälva. Vi kommer nu tillsammans att undersöka dessa funderingar.

En enskild individ innehar likvärdig status som en familj i samhället, helt oberoende av familjens storlek. Därför bör både familjer och individer styras av samma sociala mekanism, vilket är kollektiv skambeläggning. Denna mekanism bör utföras genom att de tre övriga samhällsmedlemmarna nonchalerar familjen eller individens röst i kollektiva beslut. Ett konkret exempel på hur denna praktik hade utövats i praktiken är att föräldrarna i en familj prioriterar sina behov mer än behoven hos sina barn, som en konsekvens väljer de tre närmaste samhällsmedlemmarna, oavsett om de är familjer eller enskilda individer, att frysa ut familjens röst i de gemensamma beslut som kollektivet fattar i samhället. Här ser vi också svaret på den andra funderingen. Den sociala utfrysningen är vad som tvingar föräldrar att prioritera sina egna barn mer än sig själva. Nu kan emellertid läsaren ställa sig undrande till vilka beslut kollektivet ska fatta och hur det fungerar mer konkret. Dessa undringar ska vi tittar närmare på nu.

Vi har under det första inlägget på detta tema etablerat att den minsta beståndsdelen i samhället är ett kollektiv bestående av fyra personer och/eller familjer. Därför måste samhället uppfattas som bestående av sådana grupper. Ingen individ bör således tala för sig själv i samhället, men snarare bör individen tala tillsammans med tre övriga familjer och/eller individer som är geografiskt närmast. På detta vis garanterar vi social sammanhållning.

För att klargöra vad denna princip innebär kommer jag nu att erbjuda läsaren olika konkreta exempel på hur principen hade använts i praktiken. Tänk dig, läsare, att en hyresvärd för en lägenhetsbyggnad planerar att renovera byggnaden där olika familjer och personer lever. Hyresvärden ger ut en blankett till varje hyresgäst där hyresvärden låter hyresgästerna avgöra om de tillåter renoveringen. I detta scenario få varje hushåll en blankett, men varje hushåll måste diskutera, och gemensamt rösta, på om de vill att hyresvärden utför renoveringen. Ett annat scenarion behövs dock också för att demonstrera hur denna princip hade fungerat i demokratiska val. Om läsaren föreställer sig ett kommunal val, med flera olika partier, på samma vis som idag, och röstblanketter delas ut, återigen på samma vis som idag. Men skillnad ligger i att varje hushåll måste diskutera valet med sina tre närmaste grannar, och lägga fram en gemensam röst på en grupp kandidater, som också är fyra stycken, och ansvarar för en specifik ideologisk ståndpunkt.

I detta inlägg har jag velat förklara hur familjen och individen bör samverka inom mitt politiska system, och i nästa inlägg kommer vi att diskutera hur de politiska organisationerna och det politiska systemet ska vara utformat i större detalj.