Reflektion

I förra inlägger diskuterade vi orsaken till att sexualitet uppstår. Men i detta inlägg kommer vi att fokusera på varför vissa människor dras till vissa typer, med förankring i sexualteorin vi utvecklat tidigare.

Somliga individer dras till BDSM och andra former av sexakter där de åtnjuter sexuell njutning från smärta och lidande. Dessa personer attraheras ofta av auktoritära personer. Ofta gillar kvinnor ”The bad boy” om kvinnorna gillar exempelvis BDSM. Andra kvinnor attraheras av underhållande män. Sådana kvinnor njuter ofta av att själva vara aktiva i sexakten. För att illustrera vad jag menar med detta påstående kan jag avslöja att sådana kvinnor njuter av sexpositionen som kallas ”cowgirl” där kvinnan ”rider” mannen på toppen. Ofta sker denna sexakt med att kvinnan är engagerad och aktiv i sexakten medan mannen är mer passiv. Mannen tar emot sin ”bestraffning” från kvinnan, som är i form av sex, för att han ska bli disciplinerad efter alla skämt mannen dragit.

I båda dessa fall är mannen någon form av ”bad boy” som antingen straffar kvinnan eller blir straffad av kvinnan. Detta är den vanligaste sexfantasin hos kvinnor. Då uppstår frågan kring varför kvinnor dras till ”the bad boy” och svaret är inte lika uppenbart som det först kan framstå. Min huvudsakliga teori är att ”the bad boy” framstår som någonting underhållande som kvinnan kan skratta åt när han inte är närvarande. Men missta er inte nu. Skrattet är inte hånfullt, kvinnan skrattar tillsammans med ”the bad boy”. Hon skrattar som konsekvens åt att han är underhållande och spännande, och att han just är spännande är det mest tilltalande med honom. Känslan av spänning som följaktligen följer från denna spännande manliga karaktär är vad som attraherar kvinnan. En ”bad boy” framstår som en intressant actionfilm som vars beteende och äventyr hon kan skratta åt. Att sedan få vara delaktig i hans äventyr är vad som motiverar kvinnan till att initiera en relation med mannen. Detta deltagande ska emellertid främst ske under hans kontroll och makt där hon känner sig säker. På detta vis blir den auktoritära mannen attraktiv och masochism blir sexigt där mannen dominerar kvinnan.

Men låt oss nu fokusera undersökningen på hur det kommer sig att den underhållande mannen är en ”bad boy”. För att besvara denna fundering måste vi analysera vad ett skämt består av. Ett vanligt skämt innefattar vanligtvis sarkasm, ironi eller absurdism. Sällan hör vi skämt av andra slag än dessa varianter. I alla former av skämt existerar således en form av illvilja och lögnaktighet. Dessa egenskaper hos skämt medför en känsla, hos kvinnan, att den skämtsamme mannen aktivt gör någonting fel, som signalerar fara och spänning, och därmed attraktion.

Hitintills har vår undersökning endast fokuserat på kvinnans sexualitet och lämnat mannens sexualitet i skymundand. Men låt oss vända undersökningen till att fokusera på männen. I allmänhet attraheras män av kvinnor som är mjuka och omhändertagande, vilket uttrycker någonting om mannens inneboende sexuella fantasi. Men mannen får inte uttrycka sin sanna sexualitet eftersom han måste förhålla sig till samhällets norm gällande hans sexualitet, vilket är att attraheras av kvinnors feminina kroppsdelar (bröst och häkar). Denna förväntan resulterar i att mannen föredrar att kvinnan väljer ut honom som partner istället för att han aktivt väljer ut sin kvinnliga partner, och att hon är omhändertagande, mjuk, och tillsynes naiv, vilket är en preferens djupt rotad i mannens sexualitet, men begränsas vid den enskilda punkten eftersom samhället tvingar honom att begränsa sina sexuella begär.

Därför kommer nästa inlägg att fokusera på mannens sexualitet.

I förra inlägget avslöjade jag att dagens inlägg kommer att handla om orsaken till att attraktion uppstår. Därför kommer vi besvara denna fråga idag.

Sexuell attraktion är en irrationell känsla som står i motsättning till den rationella förmåga som människan vanligtvis nyttjar i vardagen. Nu hade någon kunnat invända med att individer ofta är känslostyrda och inte använder förnuftet i vardagen. Jag hade dock velat invända med att känslor endast är ett medel för förnuftets ändamål. När vi agerar tillsynes emotionellt, och därmed irrationellt, är vårt agerande egentligen en konsekvens av övertygelser vi nått på rationell basis. Ingen agerar ilsket på irrationell grund, inte ens religiösa fanatiker utan några vetenskapliga belägg för sina övertygelser, eftersom alla når sina övertygelser med tänkandet och med resonemang. Således är våra ageranden som motiveras av starka känslor egentligen grundade i vår rationella förmåga. På denna grund bygger jag resonemanget att attraktion är en irrationell drift som är primärt biologisk. I stunden när vi upplever sexuell attraktion slutar vi tänka och övergår till att endast agera på basis av emotion. Men varför uppstår denna attraktion?

Sexuell attraktion uppstår inte för att vi vill föröka oss. Ofta har vi samlag, och är nöjda efter samlaget, utan att vi försökt föröka oss. Orsaken till sexuell affektion ligger därmed i någonting annat. Min hypotes är att sådan attraktion grundar sig i ett behov av ägande. Vi måste känna att någon annan individ är tillhörande oss under åtminstone en kväll. Här finns säkert någon som tänker att samhörighet är en mer passande beskrivning av motivationen till samlag. Men i stunden när vi har sex är inte båda parter jämlika. Den ena parten är mer dominant och ”ger” mer än den andra parten som ”tar” och befinner sig i en form av underkastelse till den dominante parten.

I detta inlägg har vi nu diskuterat orsaken till sexuell attraktion. Nästa inlägg kommer undersöka varför vissa människor dras till vissa typer.

Detta inlägg är det första i en serie av inlägg där jag kommer utveckla min egna sexualteori. Mitt grundantagande är att människan är rationell medan sexualiteten är en endast biologisk drift. Motsättningen mellan dessa två aspekter av människans psyke ska vi tillsammans undersöka i detta inlägg.

Människosynen som jag utgår från i min sexualteori är grundad i upplysningens filosofi som påstår att människan är rationell och logisk. Jag kommer inte spenderar någon tid på att motivera detta antagande, eftersom antagandet är tillräckligt väletablerat för att undslippa en motivering från min del, trots att antagandet är bestritt och kritiserat. Men människans sexualitet är en form av irrationell drivkraft, och biologisk drivkraft, som står i kontrast till den rationella förmåga som människans sinne är kapabel att utöva. Vi kommer nu att undersöka konflikten mellan förnuftet och sexualiteten.

Ett konkret exempel på ett scenario där människans sexualitet och människans förnuft står i motsätning till varandra är när man sitter i möte, med sin chef inkluderad, och känner att man behöver onanera till den snygga sekreteraren i mötet, men man kan inte lämna mötet. I denna stund säger förnuftet att vi bör sitta kvar vid mötet medan sexualiteten säger att vi bör lämna mötet för att onanera. Ofta låter vi faktiskt den irrationella sexualiteten vinna över vårt förnuft. När vi ligger med vårt ex som avslutade relationen, efter en fest, och ångrar ligget morgonen därpå, så låter vi den biologiska driften styra. Ett annat exempel är när män är otrogna mot sina flickvänner för att flickvännernas vänner är mer attraktiva. Sexualiteten och förnuftet är således i direkt motsättning till varandra.

I detta inlägg har jag velat etablera att människans sexualitet, som är en biologisk drift, är en irrationell drift, som står i motsättning till människans fönuft. Nästa inlägg kommer att ställa och besvara frågan kring varför sexualitet uppstår.

Nu när vi har etablerat att enskilda individer aldrig kan tala för sig själva, men måste yttra sig i grupp med tre andra individer och/eller familjer, så kan vi dra slutsatsen att staten inte kan styras av enskilda individer. Staten måste styras av fyra enskilda individer. Men vad innebär denna slutsats i praktiken? Denna fråga ska vi tillsammans undersöka i detta inlägg.

Om vi återvänder tiill scenariot som vi föreställde oss i det förra inlägget, så kan vi nu tänka oss att de fyra personer och/eller familjer, som skulle rösta i kommunvalet röstar på en samling politiker. Med andra ord kryssar de fyra personerna namnet på fyra personer med ett viss politiskt mål, på valsedeln. Dessa personer måste representera ett viss politiskt mål eftersom fyra individer inte är möjliga att hålla i åtanke för att partiets röstare ska kunna rösta på samma favoritkandidater.

Denna uppfattning är en direkt logisk konsekvens av den grundläggande premissen att en grupp på fyra personer är den minsta beståndsdelen i samhället. Men systemet blir mer komplext i takt med att den politiska hierarkin ökar. När vi befinner oss på nivån av riksdag, och nationella politiska beslut ska fattas, är systemet mer inveklat. Ett konkret exempel som demonstrerar detta faktum är riksdagsdebatter, som hade varit omöjliga att hålla mellan fyra individer under någon rimlig tid. Men, vårt system kan fortfarande fungera även på en sådan komplex nivå. När beslut ska fattas i riksdagen, eller på nationell nivå i allmänhet, så bör ett krav finnas på att minst fyra personer aktivt engagerar sig i att genomdriva ett förslag, för att förslaget ska övervägas av riksdagen som helhet. I stunden när fyra individer, eller fler än fyra individer, är engagerade för att förverkliga ett förslag, så kan förslaget debatteras emellan utvalda representanter från de olika grupperingarna, som vill genomföra förslaget eller avslå det.

Men även omröstningar i riksdagen hade varit annorlunda, om vårt politiska system implementerades. Först och främst, så hade alla riksdagsledamöten behövt delas in i grupper bestående av fyra ledamöten. I varje grupp hade i sådana fall varje riksdagsledamot varit från fyra olika partier. En vettig reform, för att röstningssystemet ska vara effektivt, är att riksdagen endast kan innefatta fyra partier. För det andra hade fyra ministrar behövt ansvara för varje område i en regering, alla från de fyra olika partierna. En uppmärksam läsare märker att detta system resulterar i en samlingsregering, som varar permanent, som är en fördel, eftersom folket har större direkt makt över hur landet styrs, alltså en form av direktdemokrati.

I denna korta text har jag velat sammanfatta den politiska teori som jag utvecklat gällande statens uppbyggnad.

I förra inlägget avslöjade jag ämnet för dagens inlägg, vilket är hur familjer, och enskilda individer, bör fungera i grupp, men även hur det större samhället kan tvinga föräldrar att prioritera sina egna barn över sig sälva. Vi kommer nu tillsammans att undersöka dessa funderingar.

En enskild individ innehar likvärdig status som en familj i samhället, helt oberoende av familjens storlek. Därför bör både familjer och individer styras av samma sociala mekanism, vilket är kollektiv skambeläggning. Denna mekanism bör utföras genom att de tre övriga samhällsmedlemmarna nonchalerar familjen eller individens röst i kollektiva beslut. Ett konkret exempel på hur denna praktik hade utövats i praktiken är att föräldrarna i en familj prioriterar sina behov mer än behoven hos sina barn, som en konsekvens väljer de tre närmaste samhällsmedlemmarna, oavsett om de är familjer eller enskilda individer, att frysa ut familjens röst i de gemensamma beslut som kollektivet fattar i samhället. Här ser vi också svaret på den andra funderingen. Den sociala utfrysningen är vad som tvingar föräldrar att prioritera sina egna barn mer än sig själva. Nu kan emellertid läsaren ställa sig undrande till vilka beslut kollektivet ska fatta och hur det fungerar mer konkret. Dessa undringar ska vi tittar närmare på nu.

Vi har under det första inlägget på detta tema etablerat att den minsta beståndsdelen i samhället är ett kollektiv bestående av fyra personer och/eller familjer. Därför måste samhället uppfattas som bestående av sådana grupper. Ingen individ bör således tala för sig själv i samhället, men snarare bör individen tala tillsammans med tre övriga familjer och/eller individer som är geografiskt närmast. På detta vis garanterar vi social sammanhållning.

För att klargöra vad denna princip innebär kommer jag nu att erbjuda läsaren olika konkreta exempel på hur principen hade använts i praktiken. Tänk dig, läsare, att en hyresvärd för en lägenhetsbyggnad planerar att renovera byggnaden där olika familjer och personer lever. Hyresvärden ger ut en blankett till varje hyresgäst där hyresvärden låter hyresgästerna avgöra om de tillåter renoveringen. I detta scenario få varje hushåll en blankett, men varje hushåll måste diskutera, och gemensamt rösta, på om de vill att hyresvärden utför renoveringen. Ett annat scenarion behövs dock också för att demonstrera hur denna princip hade fungerat i demokratiska val. Om läsaren föreställer sig ett kommunal val, med flera olika partier, på samma vis som idag, och röstblanketter delas ut, återigen på samma vis som idag. Men skillnad ligger i att varje hushåll måste diskutera valet med sina tre närmaste grannar, och lägga fram en gemensam röst på en grupp kandidater, som också är fyra stycken, och ansvarar för en specifik ideologisk ståndpunkt.

I detta inlägg har jag velat förklara hur familjen och individen bör samverka inom mitt politiska system, och i nästa inlägg kommer vi att diskutera hur de politiska organisationerna och det politiska systemet ska vara utformat i större detalj.

Jag ser ofta konservativa skribenter försvara kärnfamiljen med utgångspunkt i att familjen utgör samhällets minsta beståndsdel. Lika ofta läser jag debattinlägg av liberalt sinnade individer som påstår att individen utgör samhällets fundamentala grund. Men, i föreliggande text vill jag argumentera för att kollektivet utgör samhällets fundament.

Till en början måste sägas att jag inte är socialist, och inte heller socialliberal, som läsaren lätt kan låtas luras av textens tes. Jag skulle beskriva mig som kulturkonservativ, en ideologi med ett brett spektrum av samhällsfilosofi och ekonomisk filosofi. Den gemensamma nämnaren för kulturkonservativa ideologer är att man betonar traditioner, humanistiska grundvärden och objektiva estetiska ideal, där vissa konstnärliga och litterära verk anses ha ett mer bestående värde än andra. Med utgångspunkt i dessa övertygelser har jag en teori om vad som utgör den minsta beståndsdelen i samhället, och det är varken familjen eller individen.

Men jag vill börja med att undersöka liberalismens idé. Liberala ideologer tror att individen är den minsta delen av samhället. En individ kan emellertid inte utgöra ett samhälle. När en enskild individ skapar ett hem åt sig själv har inget samhälle uppstått. Ett sådant samhälle hade endast varit anarkiskt. Således existerar inte ett samhälle vid den punkten där individen är ensam, och individen kan inte utgöra samhällets minsta beståndsdel eftersom samhället inte börjar med individen. Men här hade någon kunnat invända, med att individen fortfarande är den minsta komponenten av samhället, på samma vis som en atom är kroppens minsta komponent, men inte är tillräcklig för att utgöra hela kroppen. Dock visar sig alla sådana resonemang vara logiskt osammanhängande vid närmare examination. För att påbörja denna undersökning måste vi först ställa oss frågan när ett samhälle upphör att vara ett samhälle? Om vi utgår från att ett samhälle är ett större kollektiv av individer som alla enas kring ett gemensamt intresse för överlevnad kan vi inte säga att samhället kvarstår när den enskilde individen står ensam. Samhället försvinner långt innan ett sådant tillfälle. Min position är att ett samhälle upphör att existera stunden när antalet medlemmar i en grupp minskar till tre individer. Detta ställningstagande kan upplevas som perkuliärt specifikt, men ställningstagandet har en logisk grund. Först och främst, så överrenstämmer antalet och resonemanget med vår intuition och vad vi intuitivt kallar ett samhälle. Ingen hade sagt att två individer, som är bosatta bredvid varandra, utgör ett samhälle. hade sagt att tre individer är ett samhälle, trots deras interna gruppsamarbete. Men, vid stunden när en grupp når fyra personer, och personerna har ett fungerande samarbete, mellan varandra, för att uppfylla ett gemensamt intresse, är vi mer benägna att säga att personer utgör ett mindre samhälle, men ett samhälle oavsett. För det andra, är det jämna antalet som fyra personer utgör perfekt för en fungerande, men mindre, arbetsfördelning, i vilken personerna kan samarbeta. Nu när vi laggt ut positionens logiska grund måste vi bemöta påståendet att individen utgör samhällets minsta beståndsdel. Om samhället slutar existera, när antalet individer, i en grupp människor minskar till tre individer, är inte någon av de enskilda individerna samhällets minsta beståndsdel, eftersom ingen av de tre individerna kan utgöra samhället.

Om vi nu vänder undersökningens uppmärksamhet, mot den konservativa tesen, att familjen utgör den minsta beståndsdelen i samhället, så märker vi hur ett likartat problem uppstår. Vid bildandet av en familjekonstillation bildas antingen ett par eller mindre kollektiv beroende på när barn tillkommer till familjen. Men, en familj med fyra medlemmar, eller fler medlemmar, är inte ett samhälle. En familj samarbetar endast inom deras egna familj, och har historiskt endast samarbetat inom den egna familjen. Med anledning av detta kan inte en enskild familj utgöra ett samhälle. Familjen kan således inte vara den minsta beståndsdelen i samhället, med anledning av samma logik som påvisar att individen inte kan utgöra den minsta beståndsdelen i samhället. Vi kan alltså analysera familjen på samma vis som enskilda individer, fler än tre familjer krävs för att utgöra ett samhälle eller ytterligare tre enskilda individer.

I denna korta text har jag nu försökt visat att den minsta beståndsdelen i samhället inte är den enskilde individen, som liberaler vill tro, och inte heller familjen, som konservativa vill tro, men snarare ett mindre kollektiv bestående, av antingen fyra familjer eller fyra individer.

Ett förbud mot burka i Sverige är en fråga som väcker starka känslor och berör flera viktiga principer i ett demokratiskt samhälle. Ett centralt argument för ett sådant förbud handlar om bevarandet av svensk kultur och samhällsnormer. Sverige har en lång tradition av öppenhet, där ansiktet spelar en viktig roll i sociala sammanhang och i hur människor möts i det offentliga rummet. Heltäckande ansiktsplagg kan uppfattas som främmande för denna tradition och riskerar att skapa ett mer slutet samhällsklimat. Ett förbud skulle därför kunna ses som ett sätt att värna gemensamma kulturella normer och den sociala öppenhet som präglar det svenska samhället.

Ett ytterligare argument handlar om att upprätthålla de kristna och västerländska värderingar som historiskt har format det svenska samhället. Dessa värderingar betonar bland annat öppenhet, individens synlighet i det offentliga rummet och vikten av social interaktion. Förespråkare för ett förbud menar att vissa kulturella uttryck, såsom heltäckande ansiktsplagg, kan stå i konflikt med dessa grundläggande normer. Ett förbud kan därför ses som ett sätt att bevara och stärka de värderingar som länge har präglat Sverige och andra västerländska samhällen.

Ett annat argument rör integration. Kommunikation mellan människor bygger till stor del på ansiktsuttryck och ögonkontakt. När ansiktet är helt täckt kan det försvåra social interaktion och skapa barriärer i samhället. Ett förbud skulle kunna bidra till ökad öppenhet och underlätta integrationen, särskilt i möten med myndigheter, i skolan och på arbetsplatser.

Säkerhetsaspekten lyfts också ofta fram. I vissa situationer är det viktigt att kunna identifiera personer, exempelvis vid bankärenden, på flygplatser eller vid demonstrationer. Ett förbud mot heltäckande ansiktsplagg skulle kunna stärka säkerheten och minska risken för att anonymitet utnyttjas i kriminella syften.

Samtidigt är det viktigt att erkänna att ett förbud också innebär inskränkningar i individens religionsfrihet och personliga val. Därför måste en sådan lagstiftning utformas med stor försiktighet och tydliga avgränsningar. Det handlar inte om att begränsa religiös tro, utan om att väga den mot andra samhällsvärden som integration, säkerhet och bevarandet av gemensamma normer.

Sammanfattningsvis kan ett förbud mot burka i Sverige motiveras utifrån strävan efter ett mer sammanhållet, öppet och säkert samhälle där både kulturella och värderingsmässiga grunder värnas. Frågan är komplex, men genom att lyfta dessa perspektiv blir det tydligt varför många anser att ett sådant förbud bör övervägas.

Det finns böcker som berättar historier – och så finns det böcker som förändrar hur du ser på verkligheten.

Min kommande bok tar sin början i en enkel men omvälvande fråga: Vad är det vi egentligen upplever när vi upplever världen? Här följer vi inte en traditionell handling med karaktärer och yttre dramatik, utan en inre resa – en undersökning av sinnets egen verksamhet.

Genom kapitlen leds läsaren steg för steg genom en filosofisk upptäckt: att allt vi kallar verklighet framträder genom intryck, och att sinnet själv sammanfogar dessa till idéer, objekt och i slutändan hela vår världsbild. Ett äpple, ett minne, en dröm eller en tanke – allt visar sig vara resultatet av samma grundläggande process: sinnets sammansmältning och särning av intryck.

Boken utforskar hur vi skapar mening genom språk, hur fantasin bygger världar av tidigare erfarenheter, och hur vår förståelse av tid, rum och substans växer fram ur relationer mellan intryck. Den ställer också djärva frågor: Är världen verkligen sådan vi tror, eller är den alltid redan tolkad? Och vad händer med verkligheten när vår kunskap förändras?

Detta är inte bara en bok om filosofi – det är en bok som lär dig se. Se hur dina tankar uppstår. Se hur världen formas i ditt eget sinne. Och kanske viktigast av allt: se gränserna för vad du kan veta.

Om du någonsin undrat var dina idéer kommer ifrån, vad som skiljer fantasi från verklighet, eller hur språk kan bära mening bortom det som sägs – då är detta en bok för dig.

Det här är början på ett nytt sätt att förstå världen.

Länk till boken finner ni nedanför.

https://www.adlibris.com/sv/bok/om-forstaelse-9789181492125

Ofta ser jag kommentarer från personer som lyfter mäns våld mot kvinnor som ett genomgripande samhällsproblem. Men är detta problem verkligen lika omfattande som vissa individer vill påstå?

I diskussioner gällande feminism tenderar ofta ”mäns våld mot kvinnor” lyftas som argument för att män och kvinnor fortfarande lever under ojämlika förhållanden, och att feminismen fortfarande är nödvändig.

Men en undersökning från Lunds universitet, från år 2024, hävdar att ”personer som identifierar sig inom HBTQ+ faller offer för våld i nära relationer i lika eller högre grad än personer som lever i heterosexuella relationer” som är relationer som inte innefattas av patriarkatet. I samkönade relationer saknas maktrelationen, vilken feminister vill påstå, uppstår emellan kvinnor och män i deras romantiska relationer.

Ofta hör jag personer argumentera för att även sådana relationer också omfattas av patriarkatet. I avseendet att samkönade relationerna tvingas upprätthålla heteronormativa ramverk, som värderar maskunilitet högre än feminitet, och upprätta en struktur i relationen med en maskulin part och en feminin part, där den maskulina parten är den dominanta parten.

Påståendet bygger på antagandet att samkönade relationer i praktiken återskapar en “man–kvinna-struktur” med en maskulin och en feminin part där den maskulina är dominant. Problemet är att det inte finns något stabilt empiriskt stöd för att detta är ett generellt mönster.

Forskning inom sociologi och genusvetenskap pekar snarare på att rollfördelning i samkönade relationer ofta är mer flexibel och situationsberoende. I många fall saknas helt en tydlig uppdelning i “maskulin” och “feminin”, och när sådana uttryck finns handlar de oftare om stil eller identitet än om maktordning.

En annan invändning är att argumentet riskerar att bli cirkulärt:
om man tolkar varje form av dominans som “maskulin” och varje form av underordning som “feminin”, så kommer man per definition alltid hitta patriarkala mönster – oavsett hur relationen faktiskt ser ut. Då blir teorin svår att pröva, eftersom alla möjliga utfall passar in i den.

Det finns också en viktig distinktion mellan normer i samhället och hur människor faktiskt lever sina relationer. Att heteronormativa ideal existerar betyder inte automatiskt att individer internaliserar eller reproducerar dem i sin privata relation. Samkönade par har i många fall större utrymme att aktivt forma sina egna roller just eftersom de inte passar in i standardmallen från början.

Vidare kan man ifrågasätta kopplingen mellan maskulinitet och dominans. Att anta att “maskulin = dominant” är i sig ett förenklat antagande som inte alltid håller, varken i heterosexuella eller samkönade relationer. Makt i relationer påverkas av många faktorer – personlighet, ekonomi, emotionella mönster – inte bara könsuttryck.