Reflektion

Hur uppstår vår bild av världen? Ser vi verkligheten precis som den är, eller skapar sinnet den värld som vi upplever?

I det första kapitlet av min bok Om förståelse skiljer jag mellan två grundläggande former av mentalt innehåll: intryck och tankar, där tankar också kan kallas idéer.

Intrycken är våra omedelbara sinnesförnimmelser. Det handlar om färgerna vi ser, ljuden vi hör, dofterna vi känner och kroppens direkta kontakt med omvärlden. De når oss innan vi hinner reflektera eller tolka. Sinnet skapar inte dessa intryck, utan tar emot dem från verkligheten.

Tankarna är däremot resultatet av sinnets bearbetning. Sinnet förenar flera skilda intryck och skapar på så vis sammanhängande helheter. Denna process kallar jag varseblivning.

Ett äpple kan illustrera skillnaden. Dess röda färg, doft och hårdhet är separata intryck. Själva äpplet, såsom vi uppfattar det som ett enhetligt föremål, är däremot en tanke. Det är en helhet som sinnet skapar genom att förena flera sinnesförnimmelser.

Sinnet skapar alltså inte äpplets färg, doft eller fasthet. Däremot skapar det äpplet som ett sammanhängande objekt.

Den värld vi upplever består därför inte av helt obearbetade intryck. Den består av varseblivna helheter, alltså idéer som sinnet har skapat av verklighetens material. Verkligheten blir begriplig först när sinnet ordnar de skilda intrycken och förenar dem till objekt.

Intrycken är livfullare än tankarna

Skillnaden mellan ett intryck och en tanke ligger inte nödvändigtvis i deras innehåll, utan i deras styrka och livfullhet.

När jag håller ett rött äpple i handen upplever jag dess färg, form och fasthet direkt. När jag senare blundar och minns äpplet kan tanken innehålla samma egenskaper, men upplevelsen är svagare. Minnesbilden är inte lika livfull som den ursprungliga sinnesförnimmelsen.

Intrycket och tanken kan alltså föreställa samma sak, men med olika intensitet. Tanken är en blekare form av det som tidigare varit närvarande för sinnena.

Det betyder dock inte att tanken är opålitlig. Den bygger fortfarande på verkliga intryck. Det som har försvagats är inte nödvändigtvis innehållet, utan sättet på vilket innehållet framträder för oss.

Fantasin är fri – men bara till en viss gräns

Alla tankar motsvarar inte verkliga objekt. Jag kan exempelvis föreställa mig den mytiska staden El Dorado med gator av guld och hus av ädelstenar, trots att jag aldrig har sett en sådan stad.

Det innebär emellertid inte att fantasin skapar sitt material ur ingenting. Jag kan föreställa mig El Dorado eftersom jag redan har erfarenhet av städer, guld, byggnader och andra beståndsdelar. Fantasin kombinerar sådant som tidigare har förekommit i mina intryck.

Sinnet kan därför skapa nya kombinationer, men inte helt nya byggstenar. En människa kan inte föreställa sig en färg som hon aldrig har sett eller en smak som hon aldrig har upplevt.

Fantasin är med andra ord fri i sin form, men bunden i sitt material.

Detta sätter en gräns för det mänskliga tänkandet. Allt som kan tänkas måste ytterst kunna härledas till någon form av sinnesintryck. Ett begrepp som inte på något sätt kan förbindas med ett intryck saknar därför inte bara verklighetsgrund, utan också begripligt innehåll.

Sinnet skapar objekt – inte verklighetens material

Här framträder en central tanke i kapitlet: sinnet är varken en helt passiv spegel av världen eller en obegränsad skapare.

Det är passivt i förhållande till intrycken, eftersom intrycken kommer till oss från verkligheten. Men det är aktivt i förhållande till objekten, eftersom objekten uppstår när sinnet förenar intrycken till sammanhängande helheter.

Utan denna ordnande verksamhet skulle omvärlden framträda som ett oavbrutet och osammanhängande flöde av färger, ljud, dofter och känslor. Det är genom varseblivningen som dessa förnimmelser blir till äpplen, människor, byggnader och andra stabila objekt.

Objekten är därför verkliga, men deras form som begripliga helheter uppstår i mötet mellan sinnet och världen.

Eftersom människor lever i samma verklighet och har likartade sinnen skapar vi också i stor utsträckning likartade objekt. Det är detta som gör det möjligt för oss att tala med varandra om världen och förstå vad andra människor menar.

Människan betraktar alltså inte bara en redan färdig och fullständigt ordnad värld. Hon uppfinner den inte heller fritt. Hon befinner sig mellan dessa ytterligheter.

Sinnet tar emot verklighetens intryck, ordnar dem och gör dem begripliga. Människan är den punkt där verkligheten övergår från att endast vara närvarande till att också bli förstådd.