Nu när vi har etablerat att enskilda individer aldrig kan tala för sig själva, men måste yttra sig i grupp med tre andra individer och/eller familjer, så kan vi dra slutsatsen att staten inte kan styras av enskilda individer. Staten måste styras av fyra enskilda individer. Men vad innebär denna slutsats i praktiken? Denna fråga ska vi tillsammans undersöka i detta inlägg.
Om vi återvänder tiill scenariot som vi föreställde oss i det förra inlägget, så kan vi nu tänka oss att de fyra personer och/eller familjer, som skulle rösta i kommunvalet röstar på en samling politiker. Med andra ord kryssar de fyra personerna namnet på fyra personer med ett viss politiskt mål, på valsedeln. Dessa personer måste representera ett viss politiskt mål eftersom fyra individer inte är möjliga att hålla i åtanke för att partiets röstare ska kunna rösta på samma favoritkandidater.
Denna uppfattning är en direkt logisk konsekvens av den grundläggande premissen att en grupp på fyra personer är den minsta beståndsdelen i samhället. Men systemet blir mer komplext i takt med att den politiska hierarkin ökar. När vi befinner oss på nivån av riksdag, och nationella politiska beslut ska fattas, är systemet mer inveklat. Ett konkret exempel som demonstrerar detta faktum är riksdagsdebatter, som hade varit omöjliga att hålla mellan fyra individer under någon rimlig tid. Men, vårt system kan fortfarande fungera även på en sådan komplex nivå. När beslut ska fattas i riksdagen, eller på nationell nivå i allmänhet, så bör ett krav finnas på att minst fyra personer aktivt engagerar sig i att genomdriva ett förslag, för att förslaget ska övervägas av riksdagen som helhet. I stunden när fyra individer, eller fler än fyra individer, är engagerade för att förverkliga ett förslag, så kan förslaget debatteras emellan utvalda representanter från de olika grupperingarna, som vill genomföra förslaget eller avslå det.
Men även omröstningar i riksdagen hade varit annorlunda, om vårt politiska system implementerades. Först och främst, så hade alla riksdagsledamöten behövt delas in i grupper bestående av fyra ledamöten. I varje grupp hade i sådana fall varje riksdagsledamot varit från fyra olika partier. En vettig reform, för att röstningssystemet ska vara effektivt, är att riksdagen endast kan innefatta fyra partier. För det andra hade fyra ministrar behövt ansvara för varje område i en regering, alla från de fyra olika partierna. En uppmärksam läsare märker att detta system resulterar i en samlingsregering, som varar permanent, som är en fördel, eftersom folket har större direkt makt över hur landet styrs, alltså en form av direktdemokrati.
I denna korta text har jag velat sammanfatta den politiska teori som jag utvecklat gällande statens uppbyggnad.
Lämna en kommentar